Tillbaka i startblocken

Sitter här och tänker.. det är sent och jag borde gå och lägga mig, men jag känner att jag måste få skriva av mig lite..

Med den nyfunna motivationen kom även den väntade känslan av ångest och misslyckande. Ångest över att min kropp inte klarat av de mål jag satt upp för den, över att min tekniska talang, som jag vet finns, inte fått testa sig själv, inte hunnit få någon riktig utmaning. Ångest över mitt misslyckande inom friidrott.
Jag hör om hur det går för alla runt omkring mig, alla vänner och bekanta inom friidrotten - hur de lyckas, förbättras, och allas förhoppningar om dem, och jag blir glad för deras skull. Men samtidigt känner jag sån sorg över att det inte är jag. För jag vet att jag hade kunnat komma dit, jag har det i mig. Jag vet att om jag blir tillräckligt frisk i knä och nacke, så pass att jag kan träna på max igen, så kan jag verkligen bli bra. Jag menar inte att skryta då jag säger så, men jag har ändå så pass bra självinsikt att jag vet att jag har de kvalifikationer som krävs för att bli en bra stavhopperska. Jag hoppas verkligen att jag lyckas ta mig tillbaka. Jag hoppas, hoppas, hoppas, hoppas! Vet inte vad jag ska ta mig till om jag inte gör det. Det är allvarligt talat min drog.