Del 1: Högstadiet - Kapitel 1: En vanlig dag i skolan
Ljudet av människor ekade i korridoren, men i mitt huvud hördes endast viskningar. Hade jag allting med mig nu? Jag tittade ner på böckerna i min famn. Jadå, allt var där. Jag låste skåpet och suckade tyst för mig själv när pennan rullade iväg längs golvet, och på något underligt sätt lyckades den missa alla fötter som stod och trängdes i dess väg, innan den stannade i hörnet på andra sidan. Jag lyfte blicken en aning för att se vilka som ägde alla dessa fötter och såg några killar och tjejer ur klassen busa och jäklas med varandra som vanligt. Jag övervägde en stund om jag skulle hämta pennan, men öppnade sedan snabbt mitt skåp och tog fram en ny penna innan jag gick in i klassrummet tillsammans med alla andra.
"Nu är ni tysta!" Jag tittade upp på läraren som stod där framme vid tavlan med en nästan hjälplös blick i ansiktet. Hon hade ställt en fråga om något och jag såg i ögonvrån hur några i klassen räckte upp händerna. "Enola?" Jag blinkade till och insåg att jag hade stirrat rakt på henne och nu såg hon mig rakt i ögonen och väntade på svaret. Jag försökte panikslaget komma på exakt vad hon hade frågat om men hjärnan hade stannat. Jag kände hur blodet rusade upp till ansiktet och mumlade något om att jag inte visste. Hon vände bort blicken till någon annan och med ens var allt över. Hjärtat bultade hårt och resten av lektionen spenderade jag till att låtsas anteckna, medan jag gömde mig bakom mitt hår i ett försök att försvinna ner genom golvet.
Det är konstigt. Stengolvet är kallt och mörkt, men ändå så levande. Fötter som sparkar på små stenar, papper, pennor, men ingen märker det. Det värkte i huvudet igen och jag la handen framför ögonen och blundade lite. Jag hörde hur mina vänner slog igen sina skåp för att gå hem och jag tittade snabbt upp. Deras ryggar försvann nedför trapporna och jag skyndade mig efter. Jag gick bredvid som om jag var en av dem. Var jag det? De pratade om något som de gjort i helgen och jag kände mig förvirrad. Disco, jaha. Tänk om jag också hade velat gå? Jag försökte låtsas att jag inte hört dem, att jag hade något viktigare att tänka på medan vi gick där bredvid varandra på vägen hem. Undra om den där stenen jag sparkade iväg imorse ligger kvar längs vägen?
"Nu är ni tysta!" Jag tittade upp på läraren som stod där framme vid tavlan med en nästan hjälplös blick i ansiktet. Hon hade ställt en fråga om något och jag såg i ögonvrån hur några i klassen räckte upp händerna. "Enola?" Jag blinkade till och insåg att jag hade stirrat rakt på henne och nu såg hon mig rakt i ögonen och väntade på svaret. Jag försökte panikslaget komma på exakt vad hon hade frågat om men hjärnan hade stannat. Jag kände hur blodet rusade upp till ansiktet och mumlade något om att jag inte visste. Hon vände bort blicken till någon annan och med ens var allt över. Hjärtat bultade hårt och resten av lektionen spenderade jag till att låtsas anteckna, medan jag gömde mig bakom mitt hår i ett försök att försvinna ner genom golvet.
Det är konstigt. Stengolvet är kallt och mörkt, men ändå så levande. Fötter som sparkar på små stenar, papper, pennor, men ingen märker det. Det värkte i huvudet igen och jag la handen framför ögonen och blundade lite. Jag hörde hur mina vänner slog igen sina skåp för att gå hem och jag tittade snabbt upp. Deras ryggar försvann nedför trapporna och jag skyndade mig efter. Jag gick bredvid som om jag var en av dem. Var jag det? De pratade om något som de gjort i helgen och jag kände mig förvirrad. Disco, jaha. Tänk om jag också hade velat gå? Jag försökte låtsas att jag inte hört dem, att jag hade något viktigare att tänka på medan vi gick där bredvid varandra på vägen hem. Undra om den där stenen jag sparkade iväg imorse ligger kvar längs vägen?
Kommentarer
Trackback
