Dagbok i Diktform

Det var fredag kväll igen, hela veckan verkade ha försvunnit som genom ett trollslag. Vanligtvis brukade jag gilla fredagar, för det betydde ingen skola på två dagar. Men den här fredagen var en dålig fredag. Pappa var på dåligt humör igen och då var det bäst att hålla sig undan och inte säga emot någonting. Egentligen bör man aldrig säga emot. Inte för att han brukar vara elak, men jag gillar inte när han skriker och det gör ont när han tar tag i min arm. Mamma har sagt att det är jobbets fel, att han inte kommer överens med sina arbetskollegor och att han blir less. Jag vet att hon har rätt för pappa klagar alltid på dem, idioter och fanskap kallar han dem. Mamma tycker att han borde sluta och det tycker jag med.

"Enola!" Jag var nere i mitt rum i källaren när jag hörde pappas röst ropa uppifrån. Jag ropade tillbaka att jag var på väg, och skyndade mig att läsa klart meningen i min bok. "ENOLA! KOM HIT NU!" Pappas lät arg och jag la ifrån mig boken och sprang upp. "Vad är det där?! Jag sa åt dig att ta undan det där!" Jag tittade på alla papper som låg på pallen i köket. Det var inte mina och det hade jag sagt tidigare. Jag försökte förklara det för honom men han ville inte lyssna.
"Sluta säga emot mig och plocka undan dina saker från pallen!" Han var alldeles röd i ansiktet och jag ryggade tillbaka en aning. Jag hade börjat få tårar i ögonen men blinkade bestämt bort dem. Han tog upp papperna och gick iväg med dem till källartrappan och slängde ner allt i mitt rum. Jag sprang nedför trappan med högljudda kliv och råkade halka på sista trappsteget så jag skrapade upp vaden. Tårarna rann längs mina kinder och jag satt mig ned på golvet bland alla utspridda papper. De flesta var min lillebrors och några var mammas.

Jag hade tydligen råkat somna till lite för det hade blivit mörkt ute när jag hörde mamma ropa på mig lite senare. Jag drog händerna genom håret och gnuggade liv i mitt ansikte för att det inte skulle synas att jag gråtit innan jag gick upp. Mamma satt i fotöljen i vardagsrummet med lillebror i knät och pappa låg i soffan. Jag satte mig bredvid mamma på fotäljens armstöd och såg hur lillebror flyttade på sig lite för att inte riskera att nudda mig. Mamma sa åt mig att sätta mig på soffan istället och jag gjorde som hon sa. Lillebror var ju sjuk, han var sjuk mot mig och jag måste ge honom tid. Jag var noga med att inte stöta till pappa för säkerhetens skull. Jag ville inte bråka. Jag kröp ihop med armarna runt benen och lät håret falla framför ansiktet så jag bara hade en liten glugg att kika ut genom. Nu syndes jag inte.

Ljudet av människor ekade i korridoren, men i mitt huvud hördes endast viskningar. Hade jag allting med mig nu? Jag tittade ner på böckerna i min famn. Jadå, allt var där. Jag låste skåpet och suckade tyst för mig själv när pennan rullade iväg längs golvet, och på något underligt sätt lyckades den missa alla fötter som stod och trängdes i dess väg, innan den stannade i hörnet på andra sidan. Jag lyfte blicken en aning för att se vilka som ägde alla dessa fötter och såg några killar och tjejer ur klassen busa och jäklas med varandra som vanligt. Jag övervägde en stund om jag skulle hämta pennan, men öppnade sedan snabbt mitt skåp och tog fram en ny penna innan jag gick in i klassrummet tillsammans med alla andra.

"Nu är ni tysta!" Jag tittade upp på läraren som stod där framme vid tavlan med en nästan hjälplös blick i ansiktet. Hon hade ställt en fråga om något och jag såg i ögonvrån hur några i klassen räckte upp händerna. "Enola?" Jag blinkade till och insåg att jag hade stirrat rakt på henne och nu såg hon mig rakt i ögonen och väntade på svaret. Jag försökte panikslaget komma på exakt vad hon hade frågat om men hjärnan hade stannat. Jag kände hur blodet rusade upp till ansiktet och mumlade något om att jag inte visste. Hon vände bort blicken till någon annan och med ens var allt över. Hjärtat bultade hårt och resten av lektionen spenderade jag till att låtsas anteckna, medan jag gömde mig bakom mitt hår i ett försök att försvinna ner genom golvet.

Det är konstigt. Stengolvet är kallt och mörkt, men ändå så levande. Fötter som sparkar på små stenar, papper, pennor, men ingen märker det. Det värkte i huvudet igen och jag la handen framför ögonen och blundade lite. Jag hörde hur mina vänner slog igen sina skåp för att gå hem och jag tittade snabbt upp. Deras ryggar försvann nedför trapporna och jag skyndade mig efter. Jag gick bredvid som om jag var en av dem. Var jag det? De pratade om något som de gjort i helgen och jag kände mig förvirrad. Disco, jaha. Tänk om jag också hade velat gå? Jag försökte låtsas att jag inte hört dem, att jag hade något viktigare att tänka på medan vi gick där bredvid varandra på vägen hem. Undra om den där stenen jag sparkade iväg imorse ligger kvar längs vägen?

Golv kan vara väldigt intressanta ibland, om man tittar noga så kan man se hur mycket det har att berätta. Folk ser det inte, men jag gör det. Sprickorna bildar bäckar under mina fötter, damm flyger omkring som vålnader så fort någon går förbi, och en bortglömd penna ligger där i hörnet alldeles ensam, precis som jag. Det är bara ingen som besvärar sig med att se. Bäcken är mina tårar och det här är min värld. Du kan kalla mig Enola.