Del 1: Högstadiet - Kapitel 2: Pappa
Det var fredag kväll igen, hela veckan verkade ha försvunnit som genom ett trollslag. Vanligtvis brukade jag gilla fredagar, för det betydde ingen skola på två dagar. Men den här fredagen var en dålig fredag. Pappa var på dåligt humör igen och då var det bäst att hålla sig undan och inte säga emot någonting. Egentligen bör man aldrig säga emot. Inte för att han brukar vara elak, men jag gillar inte när han skriker och det gör ont när han tar tag i min arm. Mamma har sagt att det är jobbets fel, att han inte kommer överens med sina arbetskollegor och att han blir less. Jag vet att hon har rätt för pappa klagar alltid på dem, idioter och fanskap kallar han dem. Mamma tycker att han borde sluta och det tycker jag med.
"Enola!" Jag var nere i mitt rum i källaren när jag hörde pappas röst ropa uppifrån. Jag ropade tillbaka att jag var på väg, och skyndade mig att läsa klart meningen i min bok. "ENOLA! KOM HIT NU!" Pappas lät arg och jag la ifrån mig boken och sprang upp. "Vad är det där?! Jag sa åt dig att ta undan det där!" Jag tittade på alla papper som låg på pallen i köket. Det var inte mina och det hade jag sagt tidigare. Jag försökte förklara det för honom men han ville inte lyssna.
"Sluta säga emot mig och plocka undan dina saker från pallen!" Han var alldeles röd i ansiktet och jag ryggade tillbaka en aning. Jag hade börjat få tårar i ögonen men blinkade bestämt bort dem. Han tog upp papperna och gick iväg med dem till källartrappan och slängde ner allt i mitt rum. Jag sprang nedför trappan med högljudda kliv och råkade halka på sista trappsteget så jag skrapade upp vaden. Tårarna rann längs mina kinder och jag satt mig ned på golvet bland alla utspridda papper. De flesta var min lillebrors och några var mammas.
Jag hade tydligen råkat somna till lite för det hade blivit mörkt ute när jag hörde mamma ropa på mig lite senare. Jag drog händerna genom håret och gnuggade liv i mitt ansikte för att det inte skulle synas att jag gråtit innan jag gick upp. Mamma satt i fotöljen i vardagsrummet med lillebror i knät och pappa låg i soffan. Jag satte mig bredvid mamma på fotäljens armstöd och såg hur lillebror flyttade på sig lite för att inte riskera att nudda mig. Mamma sa åt mig att sätta mig på soffan istället och jag gjorde som hon sa. Lillebror var ju sjuk, han var sjuk mot mig och jag måste ge honom tid. Jag var noga med att inte stöta till pappa för säkerhetens skull. Jag ville inte bråka. Jag kröp ihop med armarna runt benen och lät håret falla framför ansiktet så jag bara hade en liten glugg att kika ut genom. Nu syndes jag inte.
"Enola!" Jag var nere i mitt rum i källaren när jag hörde pappas röst ropa uppifrån. Jag ropade tillbaka att jag var på väg, och skyndade mig att läsa klart meningen i min bok. "ENOLA! KOM HIT NU!" Pappas lät arg och jag la ifrån mig boken och sprang upp. "Vad är det där?! Jag sa åt dig att ta undan det där!" Jag tittade på alla papper som låg på pallen i köket. Det var inte mina och det hade jag sagt tidigare. Jag försökte förklara det för honom men han ville inte lyssna.
"Sluta säga emot mig och plocka undan dina saker från pallen!" Han var alldeles röd i ansiktet och jag ryggade tillbaka en aning. Jag hade börjat få tårar i ögonen men blinkade bestämt bort dem. Han tog upp papperna och gick iväg med dem till källartrappan och slängde ner allt i mitt rum. Jag sprang nedför trappan med högljudda kliv och råkade halka på sista trappsteget så jag skrapade upp vaden. Tårarna rann längs mina kinder och jag satt mig ned på golvet bland alla utspridda papper. De flesta var min lillebrors och några var mammas.
Jag hade tydligen råkat somna till lite för det hade blivit mörkt ute när jag hörde mamma ropa på mig lite senare. Jag drog händerna genom håret och gnuggade liv i mitt ansikte för att det inte skulle synas att jag gråtit innan jag gick upp. Mamma satt i fotöljen i vardagsrummet med lillebror i knät och pappa låg i soffan. Jag satte mig bredvid mamma på fotäljens armstöd och såg hur lillebror flyttade på sig lite för att inte riskera att nudda mig. Mamma sa åt mig att sätta mig på soffan istället och jag gjorde som hon sa. Lillebror var ju sjuk, han var sjuk mot mig och jag måste ge honom tid. Jag var noga med att inte stöta till pappa för säkerhetens skull. Jag ville inte bråka. Jag kröp ihop med armarna runt benen och lät håret falla framför ansiktet så jag bara hade en liten glugg att kika ut genom. Nu syndes jag inte.
Kommentarer
Trackback
