Dagbok i Diktform

Hon kunde stå i regnet i timmar,
bara titta på skärvorna som föll från himlen
som speglade
hennes splittrade hjärta.

"Varför gråter du?" frågade månen en natt.

Och hon vände blicken mot hans matta ljus
och hon berättade för honom,
att hon hade aldrig varit vacker.

"Varför tror du det?" frågade han,
och hon skakade på sitt blonda lilla huvud och sa
att ingen hade någonsin sett henne,
hon var osynlig.

"Du är inte osynlig", sa månen. "Du är som stjärnorna här bredvid mig, du lyser för alla de som inte kan finna sin väg hem, och det är vackert".

Hon pekade på en fallande stjärna
och hon sa till honom
"Om jag är en stjärna.. så är det där jag"
och de såg hur stjärnan försvann in i mörkret

Månen tittade på hennes sorgsna blå ögon och viskade ömt
"Då ska jag ge dig den starkaste stjärnan som finns"
och han plockade ner den ljusaste av dem alla
och placerade den

i djupet av hennes hjärta


*,