Dagbok i Diktform

jag känner hur jag skakar
jag försöker andas
men det går inte

blicken blir suddig

och
jag faller

jag försöker greppa efter något
vadsomhelst
men
det är så mörkt

det gör så ont

huvudvärken
nacken
yrseln

maktlöst
känner jag trappstegen
slå mot min kropp

innan
jag landar på det kalla stengolvet

det är tyst nu

kryper ihop
långt där inne
i hörnet

där jag inte syns

jag dunkar huvudet mot väggen..

svalkande krona
speglar i gryningstimma

trötta morgongröt

livets röda frukt
i vintermörkret skriker

döende krona

jag trodde på dig
när du sa
att du inte ville såra mig

jag trodde på dig
när du bad om förlåtelse

du
var allt jag ville ha
och du visste
att jag var rädd

jag sa att jag var drama
och du sa förlåt
igen

du lovade att inte såra mig

jag flydde
men du vägrade låta mig försvinna
jag grät mig till sömns
natt efter natt

för varje gång du kom nära försvann du ännu mer

du visste
att jag ville ha dig vid min sida
alltid

du visste
att det aldrig skulle bli vi
alltid

men du slutar aldrig
du säger aldrig
aldrig

jag balanserar på en lina
som kan brista när som helst

och
du säger att du oroar dig
att du tycker om mig
du säger förlåt

och jag tror på dig

jag ger dig en chans till
igen


för när du ser på mig med de där ögonen och rör vid mig sådär som du gör är jag inte stark nog att springa min väg

when poetry falls
and disappear from your heart

then it's time to sleep

~

glittrande tårar
forsar
över trubbiga klippor

bildar sjöar
av sorg

nattens stjärnor är borta
men den bleka månen lyser ännu klart
speglas
i det förlorade vattnet

jag kan se skuggan av mina drömmar
bilda krusningar på vattenytan

virvlarna
ristar blödande bäckar

i djupet





och just nu
är jag


vattenfall

flera haikuer
i stammar formar krigsdans

i ord eller skog?

Det är okej att gråta, du behöver inte alltid vara så stark

Always Stars (bild)

För evigt tre år gammal

En stjärna

I stormens öga

Håll om mig

Kärleken är du

Ett sorgset hjärta gömt i vimlet av alla andra

Jag ser julens ande dansa vals med snöängeln medan jag sitter ensam på den kalla parkbänken med frost i mina ögon

Magiska under

Skuggan av en flicka

Din sång

Änglatårar faller stillsamt ned från den sorgsna himlen samtidigt som mitt hjärta fryser till is i dina kalla händer

Jag älskar dig lika mycket för ditt varma hjärta som jag hatar dig för din ignorans

Reflected illusions

---

Sollefteå och Citylife Bowling ber ödmjukast om förlåtelse för den tragiska händelse som uppstod i samband med Markoolios besök i staden under julhelgen. Den barstol som kostade denne artist ett brutet ben häktades kort därefter och åtalas nu för "misshandel av kändis". Vi har ännu inte kunnat få ett uttalande från barstolen i fråga, men enligt hans advokat skulle det endast ha handlat om självförsvar. Markoolio strider starkt emot detta påstående och hävdar att han är helt oskyldig och att han nästan kunde ha dött pga stolens instabila temperament. Rättegången gentemot barstolen kommer att hållas i mitten av februari.
All medlidande till vår stora artist som nu är tvungen att avstå från det populära tv-programmet "Let's Dance". Gud vare med dig.

---

som ett spjut
genomborrar sorgen min själ
när jag inser

att du

lämnade mig ensam kvar
i kylan

och det gör så ont

för det var ju du
som fick mitt hjärta att hoppa
flera gånger om

och jag kan fortfarande känna
den där pirrande känslan

där längst ned i maggropen

och
den där underbara rysning
som spred sig längst ryggraden
och hela vägen ut till fingertopparna

när du rörde vid mig

älskade

jag kastade min själ till dig
och vi föll ned tillsammans
i sanden

kommer du inte ihåg?

solen lyste så varm
och vi skrattade

jag var så lycklig då

älskade
mitt hjärta känns så tungt nu

så tungt
och så tomt

som en ihålig kula
på flera kilo

kan du inte bara lyfta bort den?

snälla
ge mig tillbaka mitt hjärta

låt min själ få flyga
bara en gång till

---

Plötsligt färgades himlen röd
och skuggan av ditt ansikte dansade framför mina ögon
jag blundade

---

Isblåa ögon
skimrande i vinternatt

speglande

månen är klar ikväll

ser ut över kalla vatten
söker

bland bortglömda drömmar

är du där?

---

without you



I'm nothing but a broken shadow

hidden in the corner of your heart

---

..eller har du det? Isåfall har jag ingen aning om att du har en aning om det. Men det du har en aning om är ju inte alls säkert att det är samma sak som jag tror att du inte har en aning om. I själva verket kan ju du ha en aning om något helt annat som jag inte har en aning om och då har du ju ingen aning om det som jag menar att du inte har någon aning om. Eller? Men om du nu skulle ha en aning om exakt det jag tror att du inte har en aning så måste ju det betyda att du tror att jag inte har en aning om att du har en aning om det som jag tror att du inte har en aning om. Och då blir ju allt ännu mer komplicerat än vad det var från början när ingen av oss egentligen hade någon aning om någonting. Så jag hoppas verkligen att du inte har en aning om det som jag menar att du inte har en aning om. För det skulle isåfall betyda att du med vilje gör att jag inte har en aning om någonting. Och det gör jag ju inte heller. Har ingen aning alltså. Eller, vad jag vill ha sagt är.. Jag har faktiskt INGEN ANING!

---

virvlande vindar!
jag flyger, följ med
ta min hand

virvlande vindar
kom nu, jag flyger!
ta min hand

virvlande vindar
lämna mig inte nu
ta min hand!

följ med

ta min hand
älskade

Dina andetag
nära mig

så underbart outhärdigt

Mitt hjärta blöder
av kärlekens yxa


Snälla
älska mig

så som jag älskar dig

Tyngdlöst flytande
i kristallklara vågor

blickar horisont

---

Looking out my window
the night is coming in
Stars up there in heaven
say where have you been?

I see the moon is glowing
but why do I not care?
The thoughts I had before this
is hidden by my fear

Angel in the sky
can't you see
the tears I cry
Angel, you in white
comfort me
come, light the night

Forgive me when I’m thinking
this world is not for me
I'm sorry but I've lost it
please just set me free

My heart can not be loving
when life don't go my way
The pain my soul is fighting
is hurting when I say

Angel in the sky
can't you see
the tears I cry
Angel, you in white
comfort me
come, light the night

Somewhere there in heaven
I know it must be true
Angels filled with goodness
shining in the blue

Angel in the sky
can't you see
the tears I cry
Angel, you in white
comfort me
come, light the night
Angel, can’t you see?
I want to fly away
Angel, come and save me
Angel, set me free

---

Ett ord jag inte kan förklara
och en känsla jag inte förstår,
men nu sitter jag här och tänker
att det är för dig mitt hjärta slår!

Du finns inte på film
och knappt på någon bild
men aldrig jag glömmer
när vi två blev skild

En längtan så stark
bränner min hud
varför försvann du?
varför till gud?

Ingen kan svara
det finns många frågor
mitt hjärta har brustit
det smärtar av plågor

Jag saknar ditt skratt
jag saknar din blick
jag saknar din värme
och kramarna jag fick

Min kärlek var stor
jag undrar om du visste
vi träffades knappt
flera minnen jag miste

Med denna dikt
jag hedrar ditt minne
nu och för alltid
du finns i mitt sinne

---

vindarna målar bilder
långt där uppe bland stjärnorna

Det var fredag kväll igen, hela veckan verkade ha försvunnit som genom ett trollslag. Vanligtvis brukade jag gilla fredagar, för det betydde ingen skola på två dagar. Men den här fredagen var en dålig fredag. Pappa var på dåligt humör igen och då var det bäst att hålla sig undan och inte säga emot någonting. Egentligen bör man aldrig säga emot. Inte för att han brukar vara elak, men jag gillar inte när han skriker och det gör ont när han tar tag i min arm. Mamma har sagt att det är jobbets fel, att han inte kommer överens med sina arbetskollegor och att han blir less. Jag vet att hon har rätt för pappa klagar alltid på dem, idioter och fanskap kallar han dem. Mamma tycker att han borde sluta och det tycker jag med.

"Enola!" Jag var nere i mitt rum i källaren när jag hörde pappas röst ropa uppifrån. Jag ropade tillbaka att jag var på väg, och skyndade mig att läsa klart meningen i min bok. "ENOLA! KOM HIT NU!" Pappas lät arg och jag la ifrån mig boken och sprang upp. "Vad är det där?! Jag sa åt dig att ta undan det där!" Jag tittade på alla papper som låg på pallen i köket. Det var inte mina och det hade jag sagt tidigare. Jag försökte förklara det för honom men han ville inte lyssna.
"Sluta säga emot mig och plocka undan dina saker från pallen!" Han var alldeles röd i ansiktet och jag ryggade tillbaka en aning. Jag hade börjat få tårar i ögonen men blinkade bestämt bort dem. Han tog upp papperna och gick iväg med dem till källartrappan och slängde ner allt i mitt rum. Jag sprang nedför trappan med högljudda kliv och råkade halka på sista trappsteget så jag skrapade upp vaden. Tårarna rann längs mina kinder och jag satt mig ned på golvet bland alla utspridda papper. De flesta var min lillebrors och några var mammas.

Jag hade tydligen råkat somna till lite för det hade blivit mörkt ute när jag hörde mamma ropa på mig lite senare. Jag drog händerna genom håret och gnuggade liv i mitt ansikte för att det inte skulle synas att jag gråtit innan jag gick upp. Mamma satt i fotöljen i vardagsrummet med lillebror i knät och pappa låg i soffan. Jag satte mig bredvid mamma på fotäljens armstöd och såg hur lillebror flyttade på sig lite för att inte riskera att nudda mig. Mamma sa åt mig att sätta mig på soffan istället och jag gjorde som hon sa. Lillebror var ju sjuk, han var sjuk mot mig och jag måste ge honom tid. Jag var noga med att inte stöta till pappa för säkerhetens skull. Jag ville inte bråka. Jag kröp ihop med armarna runt benen och lät håret falla framför ansiktet så jag bara hade en liten glugg att kika ut genom. Nu syndes jag inte.

Ljudet av människor ekade i korridoren, men i mitt huvud hördes endast viskningar. Hade jag allting med mig nu? Jag tittade ner på böckerna i min famn. Jadå, allt var där. Jag låste skåpet och suckade tyst för mig själv när pennan rullade iväg längs golvet, och på något underligt sätt lyckades den missa alla fötter som stod och trängdes i dess väg, innan den stannade i hörnet på andra sidan. Jag lyfte blicken en aning för att se vilka som ägde alla dessa fötter och såg några killar och tjejer ur klassen busa och jäklas med varandra som vanligt. Jag övervägde en stund om jag skulle hämta pennan, men öppnade sedan snabbt mitt skåp och tog fram en ny penna innan jag gick in i klassrummet tillsammans med alla andra.

"Nu är ni tysta!" Jag tittade upp på läraren som stod där framme vid tavlan med en nästan hjälplös blick i ansiktet. Hon hade ställt en fråga om något och jag såg i ögonvrån hur några i klassen räckte upp händerna. "Enola?" Jag blinkade till och insåg att jag hade stirrat rakt på henne och nu såg hon mig rakt i ögonen och väntade på svaret. Jag försökte panikslaget komma på exakt vad hon hade frågat om men hjärnan hade stannat. Jag kände hur blodet rusade upp till ansiktet och mumlade något om att jag inte visste. Hon vände bort blicken till någon annan och med ens var allt över. Hjärtat bultade hårt och resten av lektionen spenderade jag till att låtsas anteckna, medan jag gömde mig bakom mitt hår i ett försök att försvinna ner genom golvet.

Det är konstigt. Stengolvet är kallt och mörkt, men ändå så levande. Fötter som sparkar på små stenar, papper, pennor, men ingen märker det. Det värkte i huvudet igen och jag la handen framför ögonen och blundade lite. Jag hörde hur mina vänner slog igen sina skåp för att gå hem och jag tittade snabbt upp. Deras ryggar försvann nedför trapporna och jag skyndade mig efter. Jag gick bredvid som om jag var en av dem. Var jag det? De pratade om något som de gjort i helgen och jag kände mig förvirrad. Disco, jaha. Tänk om jag också hade velat gå? Jag försökte låtsas att jag inte hört dem, att jag hade något viktigare att tänka på medan vi gick där bredvid varandra på vägen hem. Undra om den där stenen jag sparkade iväg imorse ligger kvar längs vägen?

Golv kan vara väldigt intressanta ibland, om man tittar noga så kan man se hur mycket det har att berätta. Folk ser det inte, men jag gör det. Sprickorna bildar bäckar under mina fötter, damm flyger omkring som vålnader så fort någon går förbi, och en bortglömd penna ligger där i hörnet alldeles ensam, precis som jag. Det är bara ingen som besvärar sig med att se. Bäcken är mina tårar och det här är min värld. Du kan kalla mig Enola.

Vimlet av människor fyller rummet med skratt
och jag kan se min spegelbild i glaset jag håller i
men det är inte jag

Luften känns kvävd och jag fryser
läpparna som ler är endast en skugga av det som varit
Spriten glänser i ögonen runt omkring mig
spelar påhittade liv
och jag känner mig mer ensam än någonsin

Jag ger tillbaka glaset till killen bredvid mig
och försvinner ut på den tomma gatan
Frosten glittrar vackert på gatulycktorna
och jag tar ett djupt andetag

Han hoppar högt och springer
med livet han ändå hinner
Framtidstro och mål i sikte
ett föredöme för sitt hane-släkte

Generöst han hjälper andra
trots han från hemstaden länge utvandra
Tränande med glädje och skratt
verkar som han nästan är besatt?

Dock även änglar har sina brister
inklusive denna snabba mister
Ty han i cybervärlden sig ofta glömmer
långt förbi det är dags för slummer

Men vad gör det när han alla charmar
med sitt leende och starka armar
Vår komiker är oss alla nära
hans är guldet och all dess ära

like the tears on my cheeks
the melting snow flows
through the cracks
alongside the cold street

and the music
who once held my heart alive
is lost in the fog

but I can still see your eyes
when I close mine

as the brightests of stars

and I can still feel
your fingers in my hair
when the winds are dancing

I let my thoughts disappear
to that night
when you left

you held me
like you never wanted to leave

your words were few
but your heart is all of you
so I didn't cared

the love
that consumed my soul
made me dizzy with happiness
but

you left

and right now I'm in the cracks
on the cold street

and I am waiting quietly in the fog
listening

for the tones of your music


to hear once more

the tones of music
echoes round the stars

and I can see you in the moon
dancing
on the strings of your guitar

your drawings
are hideing pain

but the mask you wear can't fool me

I can hear your heart screaming
in the silence
which you leave behind you

and the tears you never cry
can I see bleeding
inside of you
although you're many miles away

you can't fool me

my beloving friend
let me console you

open up for me
let me
sing for you

and I will show you
the melody of love

you smile
and your eyes meet mine

like an invisible wind

the warmth sweeps through my body
and I just want to
run

straight into your arms
feeling
you

but I'm afraid
because I have never felt anyone
like you

my solitude
is my security

and I don't know how to do
to let someone close
someone
who really cares

someone
like you

because you are far to wonderful
and I

am only
I

nästan
som om jag vore
förlamad

kan inte springa
inte gå
leva

alla drömmar inom mig
spricker

jag ligger handikappad
i min säng

försöker
glömma smärtan
ensamheten

är ensam stark?

jag vet inte
jag trodde
jag
var det

stark

men
nu vet jag inte

jag lät dem komma
nära

jag litade på dem
och
trodde de gjorde detsamma

men
jag hade fel

mitt hjärta sprack
precis
som mina drömmar

och nu ligger jag här
i min säng

försöker glömma
smärtan
och ensamheten

och försvinner
i mina drömmar

som inte längre finns